Ur Searchmagazine nr 6 2017


Jag sitter i Florence, mitt kära hem sedan 2 år tillbaka. Runt omkring mig hör jag böneutropen från minareterna, det luktar eld och orientaliska kryddor. En lukt som påminner mig om mina resor i Indien. Jag befinner mig långt från Sverige nu. Jag kan inte fatta att jag seglat till Afrika. Jag som knappt kan segla. Varje gång jag lägger loss och står inför en passage är jag lika förundrad över hur jag hamnade där. Ensam och utsatt på en liten segelbåt. Det började för några år sedan då jag köpte en Hydra i Stockholm som jag packade in mina två vänner i och seglade med till Amsterdam. Min teori har alltid varit att man lär sig genom att göra. Man kan sitta hela livet och vänta på att bli redo eller så gör man sig redo genom att genomföra det man vill. Det kanske inte alltid blir precis som man tänkt sig, men man kommer tillbaka starkare.

Förra veckan tog jag mig in i Rabat, efter två vackra dygn till havs. Jag hade hört en del skräckhistorier om den grunda tidvatten-påverkade kanalen som leder in till marinan i Rabat. Båtar som förlist på väg in då svallen varit för höga. Men havet låg blankt när Florence närmade sig inloppet till kanalen och en guide-båt med tre män kom och mötte upp för att guida oss in. Efter att tullen, polisen och deras hundar varit och hälsat på kunde vi äntligen lägga till.

Under de fyra månader jag nu varit ute och seglat har jag stött på en del problem, som ju alla långseglare förr eller senare gör. I Tyskland fastnade en tamp så rejält i propellern att Florence fick tas upp på land i några veckor under det att hela propellern byttes ut. I Portugal gick motorn sönder och jag var tvungen att lägga till mitt i militärbasen där Florence hälsades välkommen av den portugisiska flottan. En dag överraskade en plötslig åskstorm som slog ned Florence och lämnade mitt försegel i söndertrasade bitar.

Ibland är jag rädd där ute men när stjärnhimlen öppnar upp känner man sig lyckligt lottad. Det är som om den fanns där ovanför våra blickar för att påkalla vår uppmärksamhet, tala om något för oss som vi glömt, visa oss vägen till oss. Det ändlösa där uppe påminner om det ändlösa inom mig. De långa nätterna vaggar mig in i ett lugn, som gör mötet med land, när det väl kommer, väldigt överväldigande. Samtidigt känner jag att lugnet från havet är svårt att rubba. Som att jag blivit ett med havet.

Som ensam kvinna resande genom världen är man mycket utsatt. Det har jag fått uppleva under alla gånger jag rest ensam. Jag har lärt mig att främst söka mig till kvinnor när jag reser på egen hand. Att komma seglandes till en kultur där kvinnans roll är mycket begränsad förbryllar många män. Men även i vår kultur får man försvara sig och förklara sig inför alla de män som vill läxa upp en och förminska en. Då min bror och pappa varit på besök vände sig männen naturligt till dem och såg roat på mig när jag påstod att jag var kapten. Att behöva bevisa att man är lika kapabel som en man är något kvinnor inom alla sammanhang måste kämpa med. Jag vill inte bli kallad duktig flicka. Jag vill bli sedd med alla mina styrkor och egenskaper på samma sätt som en man blir.

Ju längre jag kommer på min resa desto mer funderar jag över syftet med den. Jag gav mig iväg på resan efter ett långt år av förberedelser. Målet var att möta mig själv, lära känna min fulla potential och att leva närmare naturen.  I en värld som faller samman på många sätt, genom naturkatastrofer och krig, behöver vi mer än någonsin följa vår egen röst och våga ta steget att leva på ett mer hållbart sätt.

Jag har insett mer och mer att målet med resan inte är vart jag kommer, utan vågorna jag färdas på. Det handlar inte om vart jag tar mig utan om vad jag finner. Gåvorna jag funnit på vägen är inte dom jag trodde de skulle vara. De är större. Djupare. Mer långsiktiga. Att inse vad man är kapabel till men också att kunna se sina egna brister och fatta beslut efter det. Att lära sig lyssna på sin egen röst, vart den än ber en att gå.